lady of the flowers / januari

DEN HÄR BLOGGEN HAR FLYTTAT TILL http://larsdotter.bloggspace.se/ !!!!
LÄS MER OM VARFÖR I DEN NYA BLOGGEN!

GLÖM INTE ATT LÄGGA TILL ETT BOKMÄRKE OCH FLYTTA EVENTUELLA AUTOMATISKA BLOGGBEVAKNINGAR TILL DEN NYA BLOGGEN!!

"you're 22 years old & a woman now you're told"

Och när jag såg honom, cftpa, på kägelbanan, så insåg jag att han måste vara precis som jag. Hela hans väsen kändes som mitt väsen. Johan stod längre bak, kusin också, maria ställde sig bakom mig och såg min lycka när jag dansade när ingen annan dansade. Poor little rich boy borde varit där, det hade varit ultimat, young shields, det är vi det.
Nu dånar han ur mina högtalare och jag dricker smoothie med sugrör och tänder rökelser för att dölja doften av cigarettrök i lägenheten. Jag glömde bort att jag ville skriva. Jag glömde bort att skriva helt och hållet. Och läser gör jag icke. Jag är för rädd för att röra min noggrannt utvalda boksamling, jag är rädd för att inte kunna, inte kunna vara kapabel, inte lyckas, tvingas lägga böckerna ifrån mig.
För någon koncentrationsförmåga har jag inte, jag förlorade den någon stans på vägen mellan tonårsångesten och det riktiga livet. För det riktiga livet är hundra gånger värre än tonåren, hundra gånger mer smärta. Och ja, hur menar jag egentligen? För som sjuttonåring och som nittonåring var jag som allra närmast döden. Det enda mitt liv kretsade kring var döden och blod och psykoser och akutpsyk och självsvält av den riktigt farliga sorten.
Nu är jag småfet, inte varit inlagd på psyk på snart ett år, gör mig sällan riktigt allvarligt illa, dricker knappt någon alkohol och längtar inte efter att dö varje vaken sekund.
Så hur kan det vara värre nu?
Jo, för jag har vant mig. Jag förväntar mig inte längre att jag någonsin kommer bli frisk nog för att varken plugga eller jobba. Jag förväntar mig inte att jag någonsin ska kunna äta som andra människor äter. Jag tror inte att jag någonsin kommer sluta göra mig själv illa. Jag tror inte längre på ljuset i tunneln och jag tror inte att lyckan kommer knacka på dörren, aldrig någonsin. Jag har på något plan förlikat mig med att det är kört för min del.
Det som gör den här tiden värre är att ingen vill låta mig ge upp, jag pressas något fruktansvärt för att bli frisk, ingen vill lyssna när jag säger att det är kört, att sista tåget gick för flera år sedan.

Casitione for the painfully alone. Vi är samma person, as far as I can tell i vilket fall.
Och bright eyes, fan, han anklagar mig "how could you forget your yellow bird?!"

Knarket, det som skrivs på recept, keeps me breathing.

Saker har en tendes att reda ut sig själva just nu.

Jag fyllde år i måndags och under måndagen, tisdagen och onsdagen fick jag så underbart bra överaskningar.
Först och främst kommer min ekonomi fram till september 2010 vara helt ordnad och tillräcklig. Alla lån är betalda och det finns pengar på sparkontot, min ekonomi är bättre än någonsin.

och sen fick jag massvis av fina presenter på min födelsedag, arvikabiljett, morrisseykonsert, hello saferidekonstert, spikmatta, böcker mm.
underbara vänner och familj!

Försäkringskassan beslutade att ge mig ett gymkort och en skrivarkurs, till ett värde av 10000 ungefär, det är inte heller helt fel.

Sen till nästan det viktigaste; jag har bytt namn.
Larsson har blivit Larsdotter.
Namnbytet är en hyllning till min pappa och det tog endast en vecka för patentverket att godkänna namnet. Äntligen heter jag det jag velat heta sedan jag var 15 och det är underbart.

Jag återupptäcker placebo. Mitt favoritband alla tider, ansvariga för tatueringen på min arm. Jag går runt och småfixar i lägenheten, tjuvröker i fönstret, diskar, sorterar kläder, ser mig själv i spegeln och vänder tvärt, jag är ett vrak, insida till utsida. Sliter bort bandage från armarna blottar mitt hjärta framför spegeln, rakar benen, tvättar håret, samma vrak kvar i spegelbilden, borde plocka ögonbrynen och platta håret, smörja in mig i kortison, bli av med alla fläckar, städa badrummet och tvätta fem maskiner minst.

Och jag vill nog mest bara lägga mig i ångesthörnan nedanför fönstret, beväpna mig med cigg och tabletter och cola light, och ligga där, hela natten, sova där, slåss för allt jag är värd.
För jag är så förvirrad. Så fruktansvärt vilse.
Stuck between the "do" or "die".

Det är nu någon kommer med en manual. En instruktionsbok.
So bored of being alive.

Jag försöker springa ikapp, hela distansen på bara några dagar.
Typiskt mig, allt eller inget.
Min psykolog peppar mig.
Jag har rätt och inget annat.
Den här gången har jag rätt att vara arg. Bessiningslöst om jag så vill.
Tack gode gud för min psykolog.

Jag träffade någon jag aldrig någonsin vill se igen.
Någon som jag helt sonika vägrar att träffa igen.
Bessiningslöst om jag så vill.

Och att det var påväg var jag helt medveten om. Fallet.
Det kom i måndags natt efter en kväll med alldeles för många drinkar.
Jag krigsmålade mig själv, satt uppkrupen i hörn av hallen. Väntade. Metallstanken i badrummet, järn på fel sätt, vidrigheten. Jag förlorade kampen i måndags natt och nu är jag tagen som gisslan i mitt eget krig.
Ikväll kommer siden hit, någon som förstår, som har sett det tusen gånger men som inte trubbas av, någon som vet vad jag menar, som läser mellan raderna, respekterar utan att acceptera.

Och tisdagen den sjätte januari gör bäst i att försvinna, eliminera den dagen ur min historia, klipp ut den ur kalendern, den hände aldrig. Få mina ögon att glömma vad jag såg och radera ur mitt minne varje ord som yttrades. Låt den dagen försvinna och aldrig komma åter.

"och jag vet att du vet
jag har rätt
jag har rätt
du har fel"

Efter julen:

"Det är kanske inte förän just nu, morgonen den 28 december, som jag känner att tabletterna verkligen har gått ur kroppen. Julhelgen var en orgie i pillertrillande och mycket av den här julen, precis som förra, försvann in i en vit/lila dimma. Nu  är jag vaken och klar. Jag hatar morgnar, så förfärligt, så illa, så vidrigt. Men jag känner mig ren, rensad, detoxad."

Jag kan inte minnas när jag skrev det. Så mycket för att vara ren.

Det slår mig att det är väldigt mycket som försvunnit, att sommaren och våren och hösten liksom bara försvann på några sekunder och att minnet är svagt och förvirrat. Det slår mig att jag allt för ofta är påverkad av mediciner, narkotikaklassade eller icke; alla har en smått förgörande effekt. Just nu är jag omotiverad till förändring. Det får vara som det är, mitt liv får glömmas bort som det svarta hål det är. I dont mind.

hursom.
Nyår var fint. Så mycket kärlek vid tolvslaget. Första året jag sket i fyrverkerierna men också första året som jag fick kyssas med någon jag älskar.
Klänningen kostade 150 spänn och conversen la sista touchen. Det fanns veganska snittar på festen och en matta på golvet som passade utmärkt för "michael jackson-twister-dans" och det fanns trevliga människor och ganska bra musik.
nöjd.

Måndagen den tolfte januari fyller jag 22.
Finns det någon som känner för att skicka meningen med livet i ett kuvert eller skicka ett paket fyllt med kramar eller visdomsord så hänvisar jag till:
Fanny Larsson
Värmdövägen 197
13141 Nacka

Jaja.

Min helbror förstörde som vanligt julaftonen, förra julen var det hans kommentarer om psykvården vid julbordet och det konstanta klagandet på min mammas mat. Detta året ställer han till det för alla genom försova sig, inte ha pengar till tågbiljetten, sätta sig på fel tåg och sen missa sista tåget till älmhult. Min mamma spenderar nu flera timmar av julaftonen med att köra till kristianstad och hämta den odrägligt pinsamma ursäkten för vuxen man och storebror. Jag sitter själv i huset i älmhult och äter kex med jordnötssmör och tittar på medan all julmat kallnar och och brasan i kaminen sakta slocknar.
Aldrig mer.
Nu får det vara nog och stopp och slut på det här. Jag vill inte träffa honom något mer, den där idioten till bror jag har. Jag är så in i benmärgen trött på hans arrogans och disträa sinne.
Hade det inte varit för att Niklas kommer imorgon och för att tvillingungarna och bror no2 kommer i övermorgon så hade jag promenerat till älmhults tågstation och satt mig på första bästa tåg upp till stockholm, kosta vad kostat velat.
Jag har hur som helst lovat mamma att undvika att "ställa till en scen". Hur jag ska kunna låta bli att hoppa på honom och försöka slå honom sönder och samman blir en intressant studie i självbehärskning. Och att låta bli att skälla ut honom, det blir nog näst intill omöjligt. Men stackars morfar som får vänta i sin stuga flera flera flera timmar för länge innan vi hinner hämta honom, ja, jag håller mig i skinnet för morfar och för mamma. Skälla ut min odugliga bror kan jag göra senare.

---

Jag röker slim såhär i helgtider, gröna slim i nydesignad förpackning. Askan hamnar i en grön kopp på farstutrappan i huset jag växte upp i. Jag har nya kläder och nyfärgat hår. Snart ska det julsminskas, även om det känns ovärt med tanke på hur dålig stämning det kommer bli så fort vi kört hem morfar. Det finns ingen här jag vill vara snygg för, inte fören imorgon och i övermorgon. Julen är ångest, för vår familj är inte bara halv, utan det som finns kvar är också utspritt i landet, och vi är inte ens någon julfirande släkt, inte nu längre. Vi gör det för att vi känner oss tvugna, antar jag.

När mamma satte sig i bilen för att hämta upp bror och morfar så gick jag igenom medicinskåpet, på jakt efter ipren, en ask med 100 stycken imovane fångade min blick och jag kunde inte låta bli så jag stoppade en karta i fickan och hoppas nu på att min mor inget märker. Jakten efter hennes sobril fortsätter dock.
God jul Fanny.

Två stora pappkassar med julklappar för tusentals kronor står i min hall. För en gångs skull åker jag till julfirandet i småland med mer än ett par 50 kronors julklappar med mig. I år har jag råd att ge och jag gör det med råge.
Imorgon eftermiddag går tåget mot småland, älmhult, och det blir tre nätter där, varav en kommer inkludera min pojkvän, och på annandagen kommer mina tvillingungar med tillhörande föräldrar (bror och brors sambo) att hälsa på. En enkel och liten jul och det känns lagom, jag är ingen traditionsmänniska. Tåget hem på annandagskvällen och återseende av stockholm. Det enda som känns jobbigt är att det endast blir ett dygn och en natt på hela den här veckan som jag kommer spendera med Niklas.
"and i cant sleep without your breathing,
and i cant breathe each time youre leaving"

Och dom senaste tre jularna i mitt liv har varit fruktansvärda.
2005 med fingrarna i halsen och nattliga joggingturer
2006 med en dödslängtan större än livet och elda och jag sovandes på soffan hela julfirandet igenom
2007 med självskadedemonen tätt intill i en stuga i linköping på permission från slutenpsyk

I år blir det bättre, det kan nästan bara bli bättre.

och ja, just det,
god jul och sånt.

För några dagar sen när jag pratade med min mamma på telefon så blev jag skitförbannad på världens minsta sak och jag slänger på luren. Hon ringer inte upp, troligtvis arg på att hennes dotter beteer sig som en skitunge och jag lika förbannad över att min mamma kan vara så onödigt enträgen ibland. Jag slängde på luren.

Idag när min mamma varit hos tandläkaren en bit utanför älmhult och sitter i bilen på väg hem, södra ringvägen, ikealand, älmhult, någon kilometer från mitt barndomshem, hennes hem, så blir hon påkörd av en lastbil i full fart. Den där korsningen där pe och hennes mamma också blev påkörda, den där korsningen där ikeas lastbilar kör, den där korsningen där dom har väjningsplikt men lik förbannat skiter i det. 
Min mamma klarar sig, lastbilen träffar min mammas bil i sidan precis framför förarplatsen och demolerar hela fronten av bilen men skonar min mamma med en hårsmån.
Min mamma kunde lika gärna varit död. Idag. Och våran sista kontakt hade slutat med att jag slängde på luren. Jag tackar de magiska krafter jag inte ens tror på för att min mamma lever. Jag står vördnadsfull inför snön i småland som gjorde att både min mamma och lastbilschauffören körde långsammare än vanligt och som tydligen också gjorde smällen "mjukare" och gjorde att min mammas bil gled iväg och inte svaldes helt av lastbilens front.

Hon ringer mig i panik. Panik över att hon i talande stund lika gärna kunde varit död eller allvarligt skadad.
Min mamma är välbehållen och vid liv. Och jag är ungefär så tacksam en människa kan bli.

Vankar av och an, kravlar i klådan men också i kärleksrus. Som den korta studen när kind möter kind och det känns som man är en och samma, en enhet, när värmen är total. När man vill ha honom så mycket och så nära att man försöker övertala honom att han måste komma till huset jag växte upp i till julen, delvis för att ha honom hos sig och delvis för att han är så bra att man vill visa honom för sin mamma, och för att man vill visa sin mamma för honom, och visa smålandsbyn och flickrummet och den berömda Larssonska trädgården.
Och hur dessillusionerad och bitter och cynisk jag än må vara i övrigt så tar det inte bort det faktum att jag är helt såld på min pojkvän. För övrigt så heter han Niklas och han bloggar också, dock om helt andra saker, see for yourselfs:
http://voltagecontrol.blogspot.com

Förövrigt borde ni alla lyssna på Ane Bruns version av "True colors", ni som kollar på tv har hört låten i björns borgs nya reklamfilm. Skitfin reklamfilm som tänder ett ljus för oss som inte passar i heteronormen, men som sagt; ANE BRUN- TRUE COLOURS .

På måndag ska jag till vårdcentralen, min psoriasis blir värre och jag behöver en remiss till sös hudmottagning. Speciellt sätter sig utslagen på ärr, det är frustrerade för ärren blir så mycket värre och kliar hysteriskt mycket. Och i hårbottnen, jag mjällar som en tok och känner mig allmänt ofräsh. Vidrig jävla hudsjukdom och jag tycks aldrig bli av med den, kronisk och latent och i skov, inget att göra, kortison och sjukhussolarium.

Trött är jag också. Och jävligt inproduktiv, om det nu ens är rätt uttryckt, "oproduktiv"? nej?

I kväll har iallafall niklas lovat att ladda hem greys anatomy, två avsnitt jag missat på grund av konsert och problem med min boxer/antenn. Så det blir greys maraton och hångel i hjulsta för hela slanten :)

Jag gör mitt bästa för att låta bli. Av misstag när jag rensade i min lägenhet så springer jag på ett litet metallpaket som var väl undangömt i ett skåp. Jag har tidigare letat efter det paketet som en galning, och igår dök det upp från ingenstans och det var ju just helvete att jag skulle hitta det just nu. Jag minns att jag gömde det, på ett bra ställe, så ingen annan skulle springa på det, problemet var ju att jag var för nerbenzad för själv komma ihåg vart jag hade gömt det. Hur som helst hittade jag det igår när jag rensade i lägenheten och det var fan och helvete. Men jag gör mitt bästa för att låta bli och mitt bästa har räckt än sålänge bortsätt från mitt sätt att göra mitt bästa vilket innebär alldeles för mycket tabletter. Pest eller kolera, metall eller pillertrilleri, jag väljer tabletterna, dom lämnar trots allt inte samma spår.

Och allting borde tas med en nypa salt.

Jag har gått upp i vikt. Inte mycket, lite drygt två kilo. Jag skyller det på min pojkvän. Eller ja, jag skyller det på att jag är kär och på att det blir en jävla massa ätande tillsammans. Vi unnar oss och unnar oss och unnar oss. Nu får det vara stopp, bara för att man är kär så behöver man ju inte dubbelt så mycket, det är inte som om man har ett större näringsbehov. Men jag är inte allt för panikslagen över vikten, jag är trots allt kär och det är fan inte varje dag, vecka, månad eller år, jag är kär för första gången på en evighet och då är det faktiskt helt jävla legitimt att gå upp två kilo.

Återigen, en nypa salt.

Nya tag.
Målvikten ska uppnås, och jag håller målvikten hemlig för jag är trött på att deklarera vad jag väger och vad jag vill väga. Eftersom mina problem med maten är och har varit ganska allvarliga så blir jag ständigt frågad om nuvarande vikt, dåvarande vikt, önskevikt och så vidare.  Och jag har själv pratat om det, frivilligt, en besatthet.
Jag är trött.

Jag kan inte läsa. Jag dissocierar, försvinner bort, jag kan inte läsa, jag får inte in orden i huvudet. Eftersom jag inte kan läsa blir jag panikslagen. Paniken gör det hela ännu värre, det går verkligen inte att läsa. Inte ens fru Malmstens ord kan jag ta till mig, ögonen uppfattar bokstäverna men orden och sammanhanget går förlorat.

Jag sitter i min soffa, med min nya mini-laptop, mina mysbyxor, ett par nya jeans i garderoben, en orkidé i fönstret, ett stort lager ciggpaket i spisskåpet, fyra liter cola light i kylen och en halv flaska lättglött på diskbänken, massvis av benzo i medicinlådan från åhlens, doftljus på barbordet och nya svarta minihandukar i badrummet, och trots allt detta är jag halv, orolig och rastlös. Jag röker i ångesthörnan, vänder dosetten ut och in, slänger kläder i tvätten, det blir inte bättre. Jag ringer siden, om någon skulle förstå så skulle det vara han, han har sett den här oförklarliga ångesten slå till så många gånger, men siden svarar inte. Siden svarar inte och jag tar djupa andetag och försöker tänka på morgondagen, först och främst att det är fredag, och sen till det bästa; jag ska besöka mina brorsdöttrar och andas bebisdoft och vara lektant, om det är något som blåser bort ångesten så är dom två tjejerna, mina magibarn. Sen ska jag till psykologen och be henne få rätsida på mig och efter det ska jag spendera kvällen med mannen som jag är kär i. Imorgon måste helt enkelt bli bra, finns inga alternativ. Andas bara andas.

Jag satt hos psykologen och höll på att somna som vanligt. Onsdagsmorgnar, det kommer aldrig funka, jag måste be om att få byta tid, det är så jävla svårt att hålla ögonen öppna klockan nionollnoll i en stor fåtölj i ett varmt rum på kammakargatan.
Och jag vet att vi pratade om viktiga saker. Just idag. Ja, vi pratade om sjukt viktiga saker och jag var inte riktigt där, inte riktigt närvarande, halvt sovande. Fan också, jag svär och trycker i mig alldeles för mycket mat, sover hela dagen och inser slutligen att snart har jag tagit  mig igenom ytterligare en meningslös dag och att jag slängde bort en värdefull timme hos psykologen genom att halvsova. Self-loathing.

Hon säger att allt inte är mitt fel. Att det finns krav som jag har rätt ställa. Saker jag har rätt att be om. Att jag inte automatiskt har fel bara för att jag är nojig och neurotisk. Hon säger att jag ska sluta ursäkta mig själv.
Jag blir panikslagen. Jag har ju fått lära mig tvärtom, att det alltid är ångesten som pratar, och att jag därmed ofta har fel.
Jag antar att jag någonstans glömde bort min riktiga röst, gjorde den ohörbar, ursäktade bort den som en sjukdom.
När hon ber mig att ta plats, att göra mig hörd, då säger jag "aldrig i livet".
"Aldrig i livet" säger jag och jag känner  mig så förbannat svag, men "aldrig i livet" att jag tar den platsen som hon uppmanar mig att ta. Den är min att ta, men jag väljer bort, aldrig i livet,  och jag lämnar kammakargatan med en klump i halsen.

Väl hemma så somnar jag. Vaknar några timmar senare med magknip och oro.
Tankemonsterna är så förbannat närvarande idag. Jag vet inte vad som är fel, men någonting är skevt. Jag funderar och funderar och kommer på tusen olika anledningar till varför det känns som något är trasigt men ingen anledning tycks stämma. Jag hatar den oidentifierade smärtan, när det gör så jävla ont och man inte kan hitta var eller varför. Allt för ofta upprepar sig just den här historien, ångest utan synlig anledning, smärta utan uppenbart sår.
Psykologen pratar om trauman och jag är benägen att hålla med.

Ikväll träffar jag mina vapendragare; siden och kusinen= mina närmast anhöriga, friends in need, männen i mitt liv och without you im nothing. För det är ju dom två och enbart dom två som hållt fast mig när jag velat hoppa, tvättat såren med loka och lämnat sina plikter för att finnas vid min sida, det är dom två som trots allting fortfarande står kvar bredvid mig.
(oh you are the roots that sleep beneath my feet)

Det där med att vara lyckligt kär.
Ja, för jag är ju det. Jag är kär i någon som är kär i mig. Det har inte hänt på många många många år. Jag trodde jag hade tappat förmågan att bli kär, förmågan att gå runt och snusa på någons kvarlämnade kläder, förmågan att vilja fixa håret klockan tio en onsdagskväll, förmågan att inte känna sig kvävd av någons armar runt mig, förmågan att tycka att nästan allting med en person är helt fantastiskt, förmågan att sakna någon bara några minuter efter att man skiljts åt.

Döden fortsätter.
Richey James har förklarats död efter tretton år som försvunnen. Han är inte mer död nu än vad han för fyra år sedan då jag upptäckte magin i hans ord, men på pappret finns han inte mer, han har upphört att existera och jag skulle ljuga om jag sa att det inte påverkar mig. Det påverkar mig i allra högsta grad, richey är död och kommer aldrig återfinnas vid liv, inga mer ord kommer han yttra och jag får nöja mig. Men en sån förmögenhet han har lämnat efter sig, det kommer räcka till, det måste räcka till.

Debaserstämpeln på handryggen. Jag känner mig gammal, för gammal för att orka en helnatt på klubb, för gammal för att orka med ensamma lördagar, för gammal för att vara vaken. För gammal för att se det horribla i att berny pålssons expojkvän tydligen slog henne sönder och samman under fem års tid, för gammal för att orka ta till mig världens hemskheter med öppna armar. Jag blockerar, gömmer mig i sängen och hoppas att nyhetskanalerna slutar sända olycka på primetime och att det för höra upp nu med sargade kvinnor och ondskefulla män. Jag är för gammal.

Lördagsensamheten som jag tänkte skulle bli så bra är inte alls lika lugnande som jag hoppats på. Jag vill ha Niklas här. En omöjlighet eftersom han befinner sig i småland men det tar inte mina känslor hänsyn till, jag vill ha honom här och det finns inget avstånd som kan ändra på det. Imorgon, imorgon tänker jag, imorgon får jag ha honom hos mig, men även det tröstar dåligt, här och nu är alltid det viktigaste, här och nu vill jag ha honom.

Jag har en sparad liten grupp av lila tabletter. Som en veckopeng man har lagt undan, det är ingen förmögenhet men det räcker till lite flöddrande och det är sällan jag har antalsmässigt råd till sådant. Egentligen vill jag mest sova och det kommer jag också få göra. I mitt badrumsskåp finns ett rakblad, det är inget ovanligt med den saken, det som är ovanligt är att det har legat där, orört, i snart två månader. Det är så ovanligt att jag inte varit med om något liknande på flera år. Två månader, en sån jävla lång tid. Det är ju något jag borde fira, men nej, jag ropar inte hej hur som helst. Det får ligga några månader till innan jag tar ut någon form av seger eller vinst.